11 mars, 2017

Birgitta Gunnarh

En vandring i och omkring byn.

Sen en tid tillbaka samlas vi bybor, i Åkarp, i en studiecirkel för att dokumentera vår bys historia. Materialet bara växer och växer, för mig som ”utböling” och ingift är det mycket som är nytt, beträffande Åkarps gamla historia. Trots mina 37 år här, känns det på något sätt, som jag står lite vid sidan av. jag har ju mina rötter någon annanstans. Mitt förgågna finns på en annan plats en, annan ort.

>Det tar tid att växa in i en ny gemenskap och känna sig accepterad. Jag sitter framför det gamla slagbordet framför köksfönstret och ser ut på min del av byn. Husen lyser lika faluröda nu, som när jag först kom till Åkarp. Men byns och människornas betingelser har förändrats. Jag sitter och funderar, jag har gott om tid numera för tankar, så följ med mig på en promenad genom minnena.

Följ mig på den slingrande byvägen bort mot Hallins, byns sista utpost åt det hållet, jag slår in på den gamla kyrkvägen, förbi hembygdsgården med bastu, bodar och gamla hus. Vägen är smal krokig och backig där den slingrar sig fram mellan nedrasade stenmurar och rester av gamla hägnade gärdesgårdar. Så är det med stängslen lite var stans i byn. När djurantalet minskar finns det inte så stor anledning att hålla stängslen intakta längre. Det känns lite vemodigt att precis, som om vi, som bor här har givit upp. När djuren försvunnit och vi själva har blivit gamla och inte orkar hålla stånd mot tidens förändringar.

Här, på höjden, brukar jag stanna upp ett tag och se ut över bygden. Jag ser betesängarna ner mot Lillån, jag ser de sköna lövängarna vid Rakenäs. Numera börjar naturen att förändras, det som förr varit öppna marker med en och annan björk börjar växa igen med sly och buskar. Jag vandrar vidare förbi där torpet Gripslund en gång legat. Förr kunde man se ett par grindstolpar markera infarten till torpet, på vardera sidan stod ett par träd, jag tror det var kastanjer. Vid husgrunden hade ännu några smetrosor hållit sig kvar och ett stycke därifrån fanns någon syrenbuske och ett par körsbärsträd ännu kvar. Ibland undrar jag om inte fattiga människor hade en särskild gåva att se det vackra omkring sig. Torpen låg ofta på naturskönt belägna platser. Man var också mån om att ge dem vackra namn, Rosenholm, Gröndal, Fagerrike o.s.v.

Jag vandrar vidare, på vänster sida reser sig ”Berget” jag går ofta hit. Här, vid bergets fot växer de första blåsipporna och den rara nunneörten.. Ängen nedanför kommer att täckas av en vitsippematta och bergets hjässa kommer att översållas av den blå-violett-gula styvmorsviolen. Här stod ”Berguvens” stuga en gång. Kunde han månne se skönheten genom fattigdomens tristess.

Jag drar mig sakta från berget ner mot Betanien, Östra Smålands missionshus. Här bodde, när jag kom till Åkarp, en gammal man , Aron, med sin dotter Astrid. Jag tyckte att Aron såg otroligt gammal och böjd ut. Han stod ofta vid sin huggkubb och högg ved. Astrid såg blek och anemisk ut, hon var allvarsam och prudentlig, hon gick bort och hjälpte till vid kalas och var övrigt lite vaktmästare vid missionshuset. Jag minns mitt första besök i Betanien vid en missionsauktion. Jag tyckte jag kommit till en annan värld och annat århundrade. Så många alvarliga ansikten, så många mittbenor och strama hårknutar, så många vadmalströjor och svarta scheviot kostymer. Trängseln var stor och det behövdes för bänkarna var iskalla trotts att kaminen eldades röd. I början var det kallt, sen hett som i en bastu och fukten började krypa efter väggarna. Predikanten predikade om lammet och blodet, om synden och nåden och svetten rann efter kinderna.

Mitt emot Betanien bodde Kalle ”Torn” i ett riktigt pepparkakshus med snickarglädje och krusidullig veranda, omgiven av en liten täppa med vackert staket. På våren är huset fullkomligt inbäddat i körsbärsblom.

Jag går nedför” puttebacken” mot kyrkan, som lyser så vackert i solen, ut på den ”nya kyrkvägen”. Här kan vara ganska mörkt även under den ljusa tiden. Den mörka granskogen på båda sidor skuggar och det känns kyligt även en varm sommardag. Så småningom kommer jag fram till de första husen på Åkarps ägor, de ligger lite för sig själva, skilda från själva byn. Här fanns först bara ett hus där fyra syskon Nicklasson bodde. På nedre våningen residerade Josef med sin Hanna. På andra våningen bodde Axel, Linnea och Gunhild. Linea liten och krympt med snedvuxen rygg, solig blid och vänlig. Gunhild var färgstark, humoristisk och vital kvinna som kunde locka fram skratt Gunhild var bysömerska, till henne gick jag när jag behövde få något sytt. Både Josef och Axel verkade tysta och reserverade, men hade minne och kunde berätta om saker och ting från gamla tider. Det var alltid intressant att lyssna till dem.

Jag vandrar vidare förbi den gamla uppfarten till Åkarp. Här bodde ”Josef och Tili i gata” i en liten gult hus. Längre ner vid vägskälet låg Tures affär. Där var byns samlingspunkt, hit kom stora och små för att få sig en pratstund. Det hette ofta, jag far ner till Tures, där skojades och småbusades lite som ofta när barn samlas. De vuxna ungdomarna drogs också dit, men de höll till inne hos Ture och kom först efter arbetets slut.

Utanför stannade bussarna, här började färden ut i omvärlden. Egentligen hade vi bättre kommunikationer då, än nu, med dagliga förbindelser med Vimmerby och Hultsfred. I affären satt alltid några och pratade. Jag tror att många gick hit enbart  för att träffas och pratas vid och få höra nyheter om vad som tilldragit sig på orten.

Här kunde man se Josef i Haddarp, klädd i storväst och svart keps sommar som vinter. Han sa ofta du barn, du barn, när han skulle inleda ett samtal med en. Här satt Lindström och åt på en korvbit eller en bit fläsksylta och berättade skrönor. Hit kom gubbarna för att hämta ransonen, som kom genom skickebud med buss-Sigge. Ja nog hade affären en stor social funktion att fylla.

Här fanns också vad vi till livets nödtorft behövde. Varusortimentet var väl inte så stort, men våra behov var heller inte så på den tiden. Det mesta såldes i lös vikt. På disken stod vågen och hållaren för pappersrullarna och en rund burk med karameller. I en låda förvarades kassan, kassaapparat förekom inte. Ena kortsidan upptogs av hyllor, där fanns de mest skiftande föremål. Där stod rosiga, granna kaffekoppar porslinskorgar med galler och rosor, här trängdes madonnor med tomtar och djurfigureri i porslin.

Här fanns pyttesmå vaser och dockserviser och de allra sötaste små porslinaskar med de vackraste blommotiv. Här kunde man köpa presenter till både jul och födelsedagar. Långsidan upptogs av låd och hyllsektioner, här förvarades socker, gryn, mjöl, kaffe och kryddor. På hyllorna stod te,  kakao, tvål, tvättmedel och nivea. Här fanns postum för Axel Nicklassons dåliga mage och här kunde Bertil Lundin få sin röda lacket, ja här fanns lite av varje. Jag ser på Ture, som en lite romantisk, fantasifull och lite konstnärlig person. Han var den förste häromkring som skaffade T.V. något som inte var var mans egendom på den tiden minsann. Sen blev det bil, piano och filmkamera.

Ture var ju ungkarl och kunde kosta på sig en del. Nu är han borta och affären och huset står tomt och övergivet.
Jag har gjort ett långt uppehåll på min promenad men så kommer jag fram till bron, som nu blivit kulvert, som leder Lillåns vatten under vägen. Här är rätta infarten till Åkarp. Här var livlig verksamhet, ån var naturligtvis en lockande lekplats för byns barn och ganska ofarlig på grund av dess ringa djup. Här höll byns blivande ingenjörsämnen till, här dämdes upp till fall, som drev små miniatyrkvarnar och stångjärnshammare, som dunkade och slog. Här metade man och fångade sil.

Här ligger också Seths tvättstuga och här tvättades, byktes och skurades mattor, det var före tvättmaskinernas tid. Hit kom nedbyns kor och släckte törsten på väg till och från betesmarkerna. Hit kom då och då en skärslipare eller förtennare och stannade till för att slipa knivar och saxar eller förtenna ostkakebunkarna. Det var ständigt något på gång vid den tvättstugan.

Från ån och en bit uppåt vägen låg här, före skiftet alla byns gårdar med sitt gytter av hus, bodar, ladugårdar och boningshus i sträng uppdelning frälsegårdarna till vänster om vägen, rusthållet till höger. Så kom då skiftet med stora förändringar, men än kan man se spår efter den gamla bebyggelsen i form av nästan helt överväxta husgrunder. Ännu kan man hitta gamla kulturväxter som kummin, malva, smetros, sirener och luktviol. Kanske är det samma violer som Åkes morfars mor gjorde luktvatten av, lite fåfänga tilläts sig även den tidens kvinnor. Många växter har numera försvunnit, och det växer inte längre gråbo och malört på den lilla trekanten vid Seths port.

I backen lite längre upp bodde Sigfrid och jenny som de hette. I deras trädgård växte ålandsrot och där fanns gamla knotiga äppelträd med mörkt blodröda frukter, riktiga juläpplen, som man förr hängde i julgranen. I den här gården var jag på mitt första kalas som nyinflyttad, jag tänker på det än idag som ett överdåd av mat och dryck. Både Sigge och Jenny hade fyllt 50 år och det skulle naturligtvis firas och för mig blev det en verklig upplevelse. Det var en varm och solig sommardag och mycket folk var inbjudna både från byn och grannbyarna. När jag nu så här efteråt, tänker tillbaka så tycker jag att värdfolket var de verkliga optimisterna, som litade på att det skulle vara vackert väder just denna dag. utrymmet inne kunde, som jag tyckte inte på långt när räcka till för alla gästerna.

Bottenvåningen bestod förutom köket av ett enda stort rum, salen, och utrymmet där kunde bara rymma en bråkdel av gästerna. Det var föresten här det stora kalasbordet stod och här satt de flesta av kvinnorna. Männen höll till i ett par mindre rum på övervåningen, men de flesta satt ute. Det var sträng könsuppdelning, männen för sig och kvinnorna för sig.

Bordet dignade av ett otal rätter. Först serverades smörgåsbord med inlagd sill, sillsallad, parnerad med kokta ägg och grädde, omelett, spenat, köttbullar, aladåber, olika sorters korv, kalvsylta, rödbetor, grönsaker i majonäs, stekt gädda, leverpastej, kåldolmar, janssons frestelse, konstfärdigt gjorda uppläggningar av smör i form av svanar och så det i mitt tycke märkligaste av allt, äppelkaka med grädde. Efterrätt på smörgåsbord jag tyckte det var smått barbariskt, men jag lärde mig verkligen att uppskatta den syrliga friska smaken till den ofta feta maten, och sen dess har den ofta fått platts på mitt eget julbord.

>När maten väl kommit på bordet och det var klart att börja äta uppstod problemet om vem som skulle börja att ta för sig. Det var inte så lätt att vara värdinna det bjöds och det krusades, inte ska jag gå först kunde det heta, ”gå ho, ho sitter närmast till”. Efter mycket resonemang enades man så småningom att den som var äldst skulle börja och så kom man då äntligen igång. Det rådde trotts allt en viss rangordning, man gick inte fram till bordet hur som helst, krusandet tog sin tid och slutade alltid med att den äldsta bland kvinnorna skulle börja, såvida inte prästfolket var med, ty då skulle de gå först.

Som ung, oerfaren husmor förvånade det mig, att man kunde få vänta i timmar på maten. När jag nu tänker tillbaka kan jag förstå vilken prestation det var att få alla dessa rätter färdiga med dåtidens köksutrustningar. Även om man fick vänta på maten, så bjöds brödet i god tid och så satt man där med sin brödskiva och pillade och åt. När maten stod på bordet var brödet uppätet och inte hade man mod att gå fram till brödbrickan, som ofta stod på en annan platts, och ta en skiva till, utan att vara bjuden. Efter smörgåsbordet kom varmrätten, potatis, kalvskött med gräddsås, gele, äpplemos, ärtor, bönor, morötter. Efter detta serverades slätt kaffe och så blev det en paus i ätandet.

Eftersom en del hade kor smet en del hem och klarade av mjölkningen, för att sen hinna tillbaka till efterrätten, och den glömmer jag aldrig. På bordet stod sju ostkakor i rad och två tårtor, grädde och sylt, hemkonserverad frukt och fruktsallad och köpefrukt. Man skulle helst smaka lite av varje ostkaka annars kunde den, som haft med den, som förning, ta illa upp. Man skulle alltid börja i mitten och lämnade lite i kanten av formen. Det var en klok och praktisk åtgärd om man använde kopparformar. Var förtenningen kunde man lätt råka ut för matförgiftning.

När efterrätten var avklarad trodde jag att kalaset var slut, det hade börjat tidigt på eftermiddagen och man började bli trött och sömnig efter all den myckna och goda maten. Men se då kom, som kronan på verket, ett dignande kaffebord med sjutton olika sorters bröd., kakor av alla de slag vetebröd, kransar och tårtor. Papperspåsar delades ut till gästerna och så bjöds man till bords. Nu behövdes inget krus alla var trötta och ville hem. Lite förundrad blev jag nog, när jag såg en del ta med sig påsarna till bordet och plockade kakorna direkt i dem, man hade liksom gett upp, man orkade inte mer.

Jag hade nyligen flyttat till Åkarp och kände mig rätt vilsekommen och utanför. Åke såg jag knappt till på hela dan, eftersom det var strängt uppdelat i herr och damrum. Jag hade ingen att prata med därför satt jag mest och iakttog och lyssnade. Det var realiteter och vardagsnära ting som ventilerades. De gamla, som flyttat ovanpå, när den yngre generationen tagit vid, var väl insatta i det som hände. De hade väl reda på både när barn skulle till världen och när korna skulle kalva. Alla var inte du med varandra, man använde varandras förnamn det lät så gammaldags siratligt. Speciellt lade jag märke till en kvinna, Ellen i Övedstorp. Hon var änka och drev sin ladugård på egen hand. Hon var en rakryggad, resolut manhaftigt fruntimmer. Hon hade väl reda på mjölk och slaktdjurspriser och resonerade lantbruk som ”en hel karl”. Hon hade minsann synpunkter på både jordbrukskooperationen och R.L.F. Vi andra satt mest och hörde på. Jag tyckte hon verkade vara ett hyvens fruntimmer.

Ja, se det var ett kalas jag aldrig glömmer i allt sitt överdåd. Kanske minns jag det särskilt väl därför att det var den första bjudningen jag var med på i Åkarp, det har väl gått lite nostalgi i det. Vilken kraftansträngning det måste vara att genomföra en sådan bjudning i hemmet. Varje ort har sina seder och här hade det gamla hållit sig kvar längre än där jag kom ifrån. Seden med förning förstod jag mig aldrig riktigt på, den skulle gärna lämnas in till kalasgården kvällen innan. Jag tyckte det var ett gissel, särskilt om man var en ung och ovan husmor, man kunde ju inte ge bort en misslyckad ostkaka eller tårta. Än idag lever seden kvar i våra knytkalas. Allt går igen.

Sigge var först i byn som skaffade T.V. Alla var förstås nyfikna på det nya mediet, då förvandlades stora salen hos Sigge och Jenny till biografsalong, dit vandrade vi om kvällarna för att se och lyssna. När inte stolarna räckte till placerades en bräda på ett par bockar och vi satt i rader framför teven. Folk kom och gick sen man sett det man ville. Det var andäktigt tyst och skulle någon säga något var det alltid någon som hyssjade. Hur annorlunda är det inte nu där vi sitter ensamma eller ett par stycken i fåtöljer framför teven. Jag vet inte om vi har blivit lyckligare där vi sitter i vår ensamhet. Då fanns bygdegemenskapen på ett helt annat sätt.

Mitt emot Sigges låg ”Fridas”. Tant Frida var änka sedan många år. Gården brukades av en syster och svåger, Anna och Robert. Anna följde sin Robert troget i de flesta sysslor och ofta kunde man höra en mild röst säga, Robert lille. På vårarna när Robert sådde kunde man se Anna gå efter och ”stinke sten”. Det innebar att hon sopade ned sädeskornen från stenarna, så att de skulle komma i jorden. Och jag vill mena att det fanns sten.

På samma gård i lillstugan bodde Anna Per och hennes mor tant Augusta. Tant Augusta var gammal och ålderssvag och låg mestadels till sängs i en utdragssoffa i köket. Hon hade alltid ett huckle på huvudet, hon sade just aldrig så mycket, bara log ett milt leende. Anna var liten rask och livlig. Hon var ortens kalaskokerska och allt i allo. Hon var allestädes närvarande där man behövde hjälp av något slag. Anna hade alltid bråttom. Hon kunde inte cykla därför såg man henne alltid gå eller rättare sagt småspringa. Hon hade ett alldeles speciellt sätt att gå, hon gick några steg sen tog hon ”hjälpskutt” d.v.s. hon sprang en bit. Jag vill se den som kunde hålla jämna steg med henne. Nedanför Fridas mot träteparken till låg en gammal fruktträdgård en rest från före skiftet. Träden var gamla och knotiga men det fanns ännu kvar ”pippingar”, grågyllen krikon och klarbärsträd. De blommade så vackert om vårarna. Här växte rabarber och vildkummin. Numera är det mesta borta.

Trädgården hade en gång tillhört Åkes morfar före skiftet. Tant berättade att de första åren, som utflyttad, fick man fortfarande ta frukt där, trots att det bytt ägare. Det hade stor betydelse enligt henne, det tog ju fler år innan de nyplanterade träden bar frukt. Åkes morfar var trädgårdsintresserad och ville så gärna ha såna där vackra röda äpplen varför han tog och smorde blod på  stammen i tron att det skulle hjälpa.

Jag fortsätter min väg genom byn. De gamla är nu borta och vår egen generation har börjat drabbas Lilian, Inga, Bertil och Ingrid finns inte längre kvar bland oss. Ännu så länge är byns gårdar bebodda med undantag för tre, som nu står tomma och öde.

När jag kom till Åkarp fanns det mycket folk på gårdarna, hästskjutsarna körde fram och tillbaka på byvägen. På vintern kunde man höra hästbjällrorna när männen kom från skogen.

Det fanns barn som byggde kojor i skogskanten och mette i ån, som lekte indianer och vita i ängarna och i skymningen kurragömma bland husen.
Det fanns djur i varenda gård, under betesperioden kördes koflockarna hem morgon och kväll för mjölkning. Det gällde att se upp så det inte blev kokollission, för då kunde det verkliga kalabaliken bryta ut.

Man levde nära varandra, pratade och umgicks. Man stannade till vid mjölkbryggorna och pratade bort en stund. Det hände också att man kunde se två hästskjutsar möttes och stannade upp ett tag för att prata. Det var före traktorernas tid, sen fick man inte så mycket tid över för prat underligt nog.

Över huvudtaget var det större gemenskap grannarna emellan. När skörden var bärgad höll man skördekallas och vid jul var det julkalas. Oppbyn hade sina, nedbyn sina. Vi kvinnor gick till varandra på 11-va kaffe. Det var på det hela en mycket levande by. Vi, som bor här har förändrats i takt med tiden och har blivit mer egocentrerade. Vi söker var och en sitt umgänge, sina intressen bilar, radio, tidningar och T.V. har ersatt det mänskliga umgänget med varandra.

Jag går sakta genom byn och undrar hur det kommer att se ut om sådär tio år. Våra barn är numer vuxna, har skaffat sig utbildning och flyttat hemifrån. Det ser inte ut som de tänkte återvända. Gårdarna är för små efter nutida mått, svårt att få en dräglig inkomst för en ung familj.

Lagårdarna står tomma, fortfarande har ett par av oss ungdjur kvar, men det är bara en tidsfråga när också de försvinner. De vackra lövängarna börjar buskas igen och skogen kryper allt närmare byn.
Min promenad genom minnena är slut, jag sitter åter vid mitt köksbord och ser upp mot vägen. Det är glest mellan bilarna så här års och långt mellan människorna. Vi börjar bli pensionärer och har inte så stor anledning att vara ute på vägarna. Jag tänker på hur förändringens vind svept fram genom byn och sopat oss med. Mycket har hänt sedan jag, som ung och nygift kom till byn. Vist är det lätt att bli lite nostalgisk när man ser tillbaka. Ändå känns det bra att leva i nuet, den gamla tiden var inte alltid bra.

Jag skrev i början att det tar tid att komma in i en gemenskap, men nu har mina rötter slagit fast rot, här är mitt hem, min hembygd. Detta är min plats på jorden.

Birgitta Gunnarh
Åkarp den 1988-04-11