4 april, 2017

Emma och Konstans Gustavsson

 

Makarna Emma och konstans Gustavsson, båda födda på 1850-talet, var mina farföräldrar. Deras äktenskap varade i 61 år. På ett flertal av Smålands magraste torp i Lönneberga socken, blev deras gemensamma liv en ständig kamp för överlevnad och för fostran och omsorg om deras 8 barn.
Jag ska försöka berätta om deras, även för den tiden, hårda tillvaro, hur de, för att citera Albert Engström, trots åtskilliga olyckor och motgångar,” arbetade och slet med den magra jorden för att slutligen överleva och segra”.
Men först några sakuppgifter, hämtade ur Lönneberga församling husförhörslängder för den tid vi skall befinna oss i:

Magnus Konstans Gustavsson född den 18 mars 1851 i Linderyd, Bänarp, Lönneberga
Emma
Sofia Johansdotter född den 3 juli 1855 i Lövhorva, under Lingsryd, Hvena.

31 december 1878 gifter sig Emma och Konstans och flyttar till torpet Liljeholmen under Åkarp.

De båda unga började med tomma händer. Liljeholmen var litet, födde ungefär 2 kor och några får.. De tyngdes också av ”dagsverkskyldighet” för sina brukare.
Strax före jul 1879, föddes första barnet , en son Johan Gustav Euge’n, ( min far) och makarna och barnet flyttade våren 1880 till torpet Linderyd. Även detta ett magert ställe, som knappast kunde föda en familj.
De knappa ekonomiska omständigheterna gjorde att sparsamhet och god hushållning blev ett måste för Konstans och Emma. Båda var medvetna om sin situation och levde därefter. Konstans lugna och eftertänksamma läggning utvecklades genom åren till ett pedanteri, som kunde vara påfrestande för hans närmaste omgivning. Hans utmärkande drag blev en otrolig noggrannhet, en strävan att ta vara på allt, som kunde komma till nytta. Sparsamhet, en vilja att sköta sig och alltid göra rätt för sig var egenskaper, som följde honom livet ut.

Makarna stannade i Linderyd till 1886. De hade nu fått ytterliggare 3 barn: 1881 karl AugustEdvard, (erhöll som husar namnet Edborg). 1884 Oskar Konstans Verner och 1886 Frans Emil Ferdinand.
Efter 5 år i Linderyd flyttade familjen 1886 till en gård i Åkarp. Här stannade man en ny femårsperiod. Ekonomin torde ha förbättrats något. Man kunde ha flera husdjur än tidigare och Konstans och Emmas flit och sparsamhet började bära frukt.
Konstans hade alltid en stor motvilja att ge ut kontanta pengar. I stället för kontant arrendeavgift i Åkarp, nyodlade han varje år en viss areal. Det var ett hårt arbete i den stenbundna jorden. På ålderdomen berättade han en gång för mig att han helst varit så kallad hälftenbrukare. Det vill säga han avstod årligen halva sin skörd av havre, korn råg och potatis till gårdsägaren, som arrende för jorden.
Under åren i Åkarp föddes makarnas enda dotter, Anna Maria Teresia 1889.
Men återigen blev det flyttning. Gårdsägaren i Åkarp tog själv hand om gården. Konstans och Emma flyttade till Qvarnö under Gallö.
Qvarnö låg ganska långt ut vid gränsen mot Jönköpings län. De båda äldsta pojkarna Gustav, min far och Edvard, som nu fått börja hjälpa till med diverse småsysslor, började nu gå i skola vid kyrkskolan. Min far berättade ibland om den långa skolvägen, ca 5 km, på små upptrampade stigar genom skogen.
Konstans var noga med att hans söner skulle sköta sin skolgång. Han hörde sig för vad de sysslade med i skolan och förhörde dem i deras läxor. Ibland övningsläste han med dem i läseboken och då och då i almanackan.
I Qvarnö föddes det 6:e barnet , sonen Axel Elof Alfred 1891, samt 7:e sonen Klas Peter Conrad.
Efter 5 år i Qvarnö går flyttningen denna gång till soldattorpet Snarbråten, under Åkarp. 1900 föddes här makarnas yngsta barn, sonen Otto Henrik Teodor.

Från Snarbråten flyttar familjen 1906, denna gång till en gård i byn Övedstorp. Där stannar man till 1917, då Konstans och Emma upphör som aktiva lantbrukare efter nära 40 stävsamma och inte sällan bekymmersfyllda år.

”Pensionsåldern” tillbringar de på en kronolägenhet, Höganäs, Åkebo i Målilla församling. Där bodde de i 13 år. 1939 avled Konstans 86 år gammal. då boende hos äldsta sonen och sonhustrun Gustav och Edla Gunnar. Emma dog våren 1941 81 år.

Detta är i sammandrag de yttre omständigheterna för Konstans och Emmas gemensamma liv. Det kan tyckas varit enformigt men också roligt med de många flyttningarna. Det är svårt att avgöra, om flyttningarna egentligen gav något ekonomiskt utbyte. Kanske var det ett uttryck för en, oftast fåfäng, förhoppning att det nya stället skulle ge en bättre utkomst för familjen. Eller blev det helt enkelt en vana efter 5 – 6 år på ett ställe byta till ett annat? Frågan kvarstår.
Efter hand som barnen växte upp och kunde försörja sig själva förbättrades föräldrarnas ekonomi något. Då äldste sonen, Gustav fyllde 17 år tog han kontrakt som indelt ryttare vid Smålands Husarregemente i Eksjö. Han kom att bli kvar i den uppgiften i 30 år. Till Husarregementet kom också brodern Edvard. Han blev känd som en mycket skicklig ryttare och hästkarl men invecklades i ett båk vid regementet. Han avvek från tjänsten och reste till Amerika, där han bildade familj och avled i 75-års åldern.
I början av 1900-talet drabbades familjen av den då vanliga folksjukdomen lungtuberkulos. Sonen Emil insjuknade och dog hastigt efter en kort Sjukdomsförlopp, endast 19 år gammal. Någon hjälp eller adekvat vård stod inte att få. Några år senare avled näst yngste sonen Conrad, drygt 20 år.

Min yngste farbror Henrik, berättade om den mörka skugga, som vilade över familjen dessa år. Osäkerheten huruvida smittan fanns kvar och vem i så fall stod i tur, var tung att bära.
Smittan fanns kvar. 3:e sonen Oskar hade gått i skräddarlära och småningom flyttat till Kristinehamn. Kontakten med föräldrahemmet skedde under ett par år genom brev då och då. En dag anlände ett brev från Kristinehamns stadskontor. Konstans bröt kuvertet och läste tyst genom det korta meddelandet. Han vek omständigt ihop papperet och såg på de andra: ” Oskar är död” sade han. Han är begravd i Kristinehamn. Det var lungsoten som tog honom. han såg de andras bestörtning och tillade ” Det är inget att göra åt. Det är som det är”.
1909 en solig septemberdag drabbades familjen av en svår olycka. Alla de hemmavarande var sysselsatta med tröskningsarbete och ingen märkte att gårdens boningshus stod i ljusan låga. Hela det gamla timmerhuset var helt övertänt. Familjens hela inre lösöre förintades på mindre än en halvtimme. Det enda personliga som familjemedlemmarna nu ägde var arbetskläderna man gick i. Då allt var över stod man tillsammans med tillskyndade grannar och såg på förödelsen. Flera grät. Konstans stod tyst. Han såg sig om ” ja, vi lever ju allihop. Det här är som det är… Det får väl gå…”.
Familjen inhystes till natten i en gammal tom stuga i byn. Grannarna började komma med olika förnödenheter, sängkläder, mat med mera. Någon kom körande med en gammal säng och några stolar. Det var mest gamla möbler, som stått undanställda i bodar och uthus men det blev ett bohag, som mina farföräldrar skulle använda livet ut. Ja det fick gå…
Mer än 20 år efter branden, jag var väl 9 – 10 år, så visade farfar mej en gammal hatt som han bar. Den var lite för stor och hade en benägenhet att vila på öronen då farfar bar den på huvudet. – Han borstade försiktigt av några dammkorn och då han sträckte fram den såg jag 2 blanknötta märken under brättet. Det var efter farfars öron….”
Den här fick jag av Emil Nilsson i Övedstorp efter branden. Det är en bra hatt, den håller än”.
Efter några ganska ” goda år” i Övedstorp flyttade de åldrande makarna till Höganäs i Målilla. Den som på den tiden uppnått 67 år, kunde efter ansökan få folkpension. Farfar vägrade envist att lämna in ansökan. Att ta emot pengar ”som man inte har gjort skäl för”…. kom inte på fråga. Då han närmade sig 80-årsåldern lämnade min far in pensionsansökan för båda föräldrarna. han klargjorde hur förhållandena var och ansökan bifölls.
Farfar tog illa vid sig då första utbetalningen kom: ” Vi har då aldrig bett om någonting….Vi har klarat oss”. Grymtade han missnöjd.
Farmor däremot blev nästan överväldigad. Det kom en lapp med posten. Och med hennes namn på….. Hon som knappast aldrig ägt några egna pengar skulle få 21:- varje månad. Hon kunde inte förstå: ”En skulle väl tacke …. men vem är det som skickar…”
De tidigaste minnena jag har från farsföräldrarna är från sent 1920-tal. Jag mins klart det intryck av stillhet och ro som slog emot oss då vi barn trädde in hos farfars. Det var som att gå in i 1800-talet. De ytterst enkla möblerna, de flesta kvarvarande gåvor efter branden, gav ett torftigt intryck. Inga onödiga prylar här inte.
På bordet en fotogenlampan. En stor uppbäddad säng, pinnsoffa, byrå, några stolar. Rofylldheten förstärktes av en stor trefärgad katt, som satt och värmde sig framför brasan. Katten hette föresten Sötnos och blev, tror jag mycket gammal. I den öppna spisen brann alltid brasan, där kaffet kokades. Husets lilla kök med järnspis användes mest som förråd.
Farfar tog högtidligt i hand. Det var en hård kantig näve, som våra barnahänder försvann i. Han satt lugn och eftertänksam. Frågade omständigt hur vi mådde. Hur det var med sådd och skörd. Berättade lite om händelser i grannskapet. Farmor var småväxt. Alltid blid och välmenande. Började omedelbart ordna för kaffe.
Någon gång i månaden gick farfar till Hultsfred för att handla det nödvändigaste. Inköpen gjordes alltid i ”handelsföreninga”, det vill säga Hultsfreds kooperativa handelsförening, som han litade på. Det var en hederlig affär, som inte lurade någon.
Före julen 1928 kom farfar gåendes på besök till oss. Han var lite hemlighetsfull men bjöd sina 4 i Sverige boende barn med familjer, till Höganäs på nyårsafton. Han framhöll att farmor och han ville att alla skulle komma.
Nyårsafton kom och vi åkte iväg i släde. Alla var där. När vi hade ätit reste sig farfar och gick fram till byrån. Han rotade omkring ett tag under snedklaffen, och fiskade fram ett knippe kuvert. Så såg han lite uppfordrande på min far. ”Hör du Gusten, kom hit” sa han.
Han harklade lite. Så kom det. ”Det är 50 år idag sedan Emma och jag gifte oss. Och nu ska ni få lite pengar av de vi spart. Det ska va fem hundralappar till var och en. Det har banken ordnat. Edvard får sina till sig i Amerika. — Men se efter så de har räknat rätt…. och var rädd om dem….

Det var ett kort tal men förmodligen det längsta han hållit. Det var ingen triumf i hans tonfall. Och han log inte. Men han hade ett ljus över ansiktet, som kanske tydde på ett inre leende.
Jag var 7 år när detta hände men jag minns det alldeles klart. Jag har varit med om nånting stort….

Längre fram i livet har jag många gånger tänkt på de 50 årens slit, arbete och sparsamhet, sparsamhet att till slut få ihop till” 5 hundralappar till var och en”. Kanske tänkte farfar på detsamma. Jag vet inte.

 

Åkarp i september 2003

Åke Gunnarh