4 april, 2017

En linjal som livet tillverkat

 

Lönneberga socken, Kalmar län. Lifen – Lönneberga sockens Robin Hood

Vissa berättelser här har berättats från mun till mun i flera generationer, en del saker får man ta med en nypa salt.

Längst ner på sidan finns en länk där stig Karlsson Visar sin forskning om Samuel Lif.

Samuel Liv var född i Hesselby den 10 maj 1824 han var husar för Livarp i Lönneberga. Han flyttade till Lönneberga socken från Döderhult år 1843.

Samuel Liv var den beryktade stortjuven som hösten 1853 dömdes till döden av Aspelands och Hanbörds häradsrätt i Målilla. Domen överklagades och i dom förhandlingarna förklarade Liven att han inte brutit sig in i kyrkan, nyckeln satt i dörren. Domen blev då ändrad från grov tjuvnad som alltid innebar döden till livstids fängelse. Han blev fri efter 30 år.

Tjuvarna i Lönneberga var många på den här tiden, de mest kända var Kalle Sundberg”Gudår”, Söderlund, Eksteth och Kalle Löv. Grymme sten var en av samlingsplatserna för dom när rättvisan jagade dom.

Ett ställe som Liven tyckte om var en grotta som är belägen mellan Silverdalen och Lönneberga, den kallas fortfarande Livens grotta. Den är flera meter djup och sträcker sig från järnvägen under väg 129 och mynnar it i Silverån, den är flera hundra meter lång. Liven kröp in i ingången vid järnvägen när länsman jagade honom och så kunde han försvinna ut vid silverån, grottans mynning är vid högvatten nästan osynlig. Grottans ingång vid järnvägen har delvis lagts igen för att inga småbarn ska kunna skada sig, men jag vet, flera av mina kamrater tog sig in i grottan när vi var i 10 årsåldern.

Liven var en mycket inteligent, oförargerlig och humoristisk person, han stal från dom rika och gav till dom som hade det svårt och levde fattigt. Liven fick ju sitt dödsstraff omvandlat till livstids fängelse, om det har Erik Berglund skrivit ner mycket som hans mor berättat för honom. Hon arbetade i Lönneberga prästgård på den tiden, jag citerar: När dödsdomen var avkunnad över Liven och hans kumpaner så var det några från Lönneberga som kontaktade assessor Veidenhjelm, som nu var bosatt i Jönköping. (Veidenhjelm var tidigare boende i Saxemåla Lönneberga) På inrådan av Veidenhjelm överklagades domen. Efter överklagandet reste Veidenhjelm ned till Kalmar samt bad om företräde hos fängelsedirektören.

Hos fängelsedirektören framhöll assessor Veidenhjelm att eftersom domen var överklagad och han skulle sitta som domare vid målets föredragande anhöll han hos fängelsedirektören att enskilt få besöka fångarna för ett privat förhör för att få en bättre uppfattning om de anklagades skuld.Denna begäran beviljades av fängelsedirektören. Som grund för själva dödsdomen låg att de anklagade gjort inbrott i kyrkan. Veidenhjelm sade åt de anklagade: Nu när ni kommer upp till hovrätten, så sitter jag där som domare. Men jag får inget säga till ert försvar. Jämte mig på var sida sitter 12 notarier. När ni kommer fram så börjar de att fråga er och ett sådant korsförhör kan ni inte klara utan när de börjar fråga eder så begär ni att ni skall få er talan förd i skriftligt protokoll( frågorna skulle ställas skriftligt och svaren skulle avfattas skriftligt). Veidenhjelm uppmanade de anklagade att ej försöka neka till stölden av kyrksilvret, utan de skulle alla giva en lika uppgift att de kommit till kyrkan och fått se att nyckeln satt i kyrkdörren.

De hade låst upp dörren och gått in i kyrkan och tagit silvret. När sedan fångarna kommo inför Göta hovrätt svarade de vid notariernas frågor. Vi anhåller om att vår talan ska föras i skriftligt protokoll. När de framställt denna begäran sade assessor Veidenhjelm: Jag hör att de anklagade begär att få föra sin talan i skriftligt protokoll och som det är deras fulla rätt så har vi inte rätt att förneka det, I protokollet medgav tjuvarna att de stulit kyrksilvret men förnekade att de gjort något inbrott i kyrkan enär den stått olåst, och eftersom inget inbrott kunde bevisas så blev dödsstraffet förvandlat till livstids fängelse.

Livens egen kommentar till detta var: Det var så sant att vi inte gjort något inbrott i kyrkan, för jag hade fått nyckeln av prästen. Ekborn hette prästen som gav nyckeln till Liven, han hjälpte honom flera gånger, inte med det andliga. För berglunds mor berättade liven en kväll när han kom på besök i prästgärden att: Här vid den här spisen satt jag, prästen Ekborn och Eksteth och smälte ner kyrksilvret. När vi hade smält silvret så packade vi ned det i en bytta, som fyllts med smör. Så fick Eksteth gå den 5 mil långa vägen till Eksjö och sälja silvret till en skrothandlare.

Polisen fick veta att Eksteth varit synlig i staden. De bildade dubbla bevakningskedjor runt om det område de visste att Eksteth befann sig inom. Medan polisen skulle undersöka det misstänkta kvarteret sprang Eksteth genom bevakningskedjan och undkom.

Sigurd Drott i Silverdalen har berättat mycket om Liven, hans morfar var kamrat med liven. Som ibland när Liven var efterlyst och jagad kom hem till Rosenholm för att få både vila, värme och mat. Sigurds morfar berättade att de båda hade varit husarer och gjort många ”möten” tillsammans, så de hade blivit verkligt goda vänner. När Liven gjorde sina besök på nätterna satt de och pratade hela nätterna om gamla minnen. Liven reste på äldre dagar till Amerika, flera av hans barn hade flyttat dit, men han återkom till Lönneberga en gång och han skulle hämta stulet silver han grävt ner innan han reste till Amerika.

Då kom han hem till Sigurds morfar och berättade att han kunde inte hitta sitt silver. Jag hade 2 stenar och en stor buske som riktmärke, men nu går det inte att hitta stället. Det hade vuxit upp skog på platsen så någon skatt fick han inte med sig till Amerika. Så den säcken med silver ligger antagligen kvar, och så mycket vet jag att silvret ligger nedgrävt vid en sten på en kulle mellan Bredshult och Ekornetorp.

Livens dotter Fina gifte sig med en person som flyttade hit när den nya kyrkan byggdes hans arbetsuppgift var att göra all förgyllning i kyrkan. De fick barn och sonen Erik fortsatte i sin pappas spår som förgyllare, Erik gifte sig med en moster till Greta Garbo.

Flera av Livens barn hade ju flyttat till Amerika , man undrar ibland om Greta Garbo och Livens ättlingar träffades och pratade om Liven och hans bravader i Lönneberga.

Livens dotter Fina var ofta köksa på den tidens kalas runt om i byarna, hon ordnade med den mat som behövdes. Hon var även en duktig spåkvinna och det ska jag berätta nu: Min farmor med familj var i Ingelstorp på ett kalas där Fina hjälpte till, hon bad då min farmor om att få spå i hennes händer. Anna höll fram sina händer och i dom spådde Fina att hon skulle snart köpa ett stort djur.

Det hade inte Anna haft en tanke på varken dagarna före eller efter kalaset. Efter någon månad slog faktiskt spådomen in, Annna och Axel hade tagit över gården efter Axel:s far Johan Samuelsson, som sålde av allt löst på auktion. Axel köpte hästen och det blev så att Anna betalade hästen som hette Chans, den var snäll och körvänlig och användes på gården i många år. Johan gick till hästen varje dag och klappade om honom och både johan och Chans levde i många år, och på bilden tycker jag mig se hur stolta de är tillsammans.

Uppgifterna här nedan bygger på en artikelserie i Vimmerby tidning av Nils-Evert Svensson, publicerad i fem delar under 1993-94 samt Erik berglunds bok ” den okände soldaten i Vimmerby fögderi”. (boken kan köpas hos Hultsfreds hembygdsförening)

Samuel Johan Liv föddes i torpet Bäckfall under Bäckarp i Hässleby socken,Jönköpings län. Hans föräldrar var Anders Peter Lif, f.d. soldat vi Kongl. Kalmar Regemente. Modern hette Catharina Johansdotter.

Samuel växte upp hos föräldrarna i Kulltorp, Lönneberga socken, men vid 13 års ålder tog han tjänst hos löjtnant Drangel på Herrstorp i Pelarne socken. Då denne Drangel flyttade till Marieholm i Döderhults socken fick Samuel följa med och stannade där i två år.

Sedan fattade han lust för det militära ståndet och tog 1841 tjänst som husar vid Smålands husarregemente i N:o 87 södra Wedbo skvadron för hemmanet Grimtorp i Ingatorp socken.

Här förde han en hederlig vandel tills han blev den beryktade stortjuven. Att han blev denna stortjuv ger artikelserien, och även Oskar Blombergs böcker om Vimmerby stads historia, hustrun Sara Lena (Helena född 8/7 1823 i Skuru, Bellö socken dog 17/41906 i fattighuset) skulden för. Artikelserien säger följande: ” redan från barndomen hade Lif känt en flicka vid namn Sara Lisa Persdotter. Denna flicka var dotter till ett illa känt folk. Beryktat för att stå i komplott med brottslingar och löst folk och i följd därav illa anskrivet hos rättvisans handhavare”.

Denna Sara Lisa skulle alltså efter att hon och Liven ingått äktenskap allt mer och mer föra honom in på brottets bana, bland annat genom en kostsam hushållning som slukade makarnas tillgångar och slutade i skuldsättningar.

Efter det första brottet följde flera, men hur mycket som är sant och har hänt är svårt att veta då sanningen i den muntliga traditionen ibland kan förvanskas. Att han stal kyrksilver, att han två gånger rymde från fängelset i Kalmar är allmänt känt samt att han dömdes till döden genom halshuggning för bl a rån.

Lifen fick äktenskapsskillnad från sin hustru till sist men fick i och med detta hennes släktingar till ovänner som angav honom, varvid Lifen fick tillbringa ett år i häkte i Jönköpings länsfängelse. Han kom ut ur häktet på hösten 1847 men blev samma år häktad för kyrkostöld och förd till slottshäktet i Kalmar där han kvarhölls till våren 1848. Efter fängelsevistelsen begav sig Lifen hem till Lönneberga socken där han kom i förbund med med pastor Ekborn, vilken gav Lifen flera falska betyg.

Hösten 1848 häktades Lifen i Misterhult och fördes åter till Kalmar slott, bland annat för en kyrkostöld i Döderhult. Ett halvt år satt han i Kalmar varefter han dömdes att slita spö i Mönsterås. Lifen rymde dock efter spöstraffet och kom så till Stockholm där han med Ekborns fina betyg kunde ta värvning vid Kungl. Svea Artilleriregemente. Han blev dock igenkänd och styrde sina steg ner till Karlskrona, där han gömde sig i marinregementets djupa led bland många ”lösa personer”. Han tjänade här från November 1850 till Februari 1851 då han åter blev upptäckt.

Han blev sedermera åter förd till slottshäktet i Kalmar för fjärde gången, men denna gång utförde han en smart rymning tillsammans med sexton andra fångar den 29 september 1851. Efter en tid greps bovarna i Lönneberga i en hölada där de lagt sig att sova. ”Skräcken för Lifens anhang hade spritt sig över stora delar av Småland”.

Nästan samtidigt greps den i trakterna kända Guldor och Lövhultagödden. I mars 1852 kom Lifen åter till slottshäktet i Kalmar men åter rymde Lifen, nu tillsammans med boven Eklund. (Rymningen skedde den 29 september 1852). Ett antal stölder och rån följde på rymningen. I fem veckor höll sig Lifen och Eklund undan tills man en dag på hösten, då det var nysnö, anställde en fullkomlig jakt på brottslingarna.

Nu var måttet rågat och ”af Aspelands härad dömdes Lifen den 2 augusti 1853 att för rån m.m. mista livet genom halshuggning”. Domen överklagades och förvandlades till livstids fängelse. Han blev efter 30 år frigiven. Efter den 30 åriga fängelsevistelsen var Lifen flera år bosatt i Lönneberga socken. Hans ärlighet under denna tid var nog inte hundraprocentig men det blev inget åtal om han gjorde några mindre snedsprång. Lifens sätt att uppträda gjorde honom omtyckt, man tyckte synd om honom.

I April 1889 utvandrade Lifen till Amerika och vad han gjorde där råder det olika meningar om. I Berglunds bok uppges det att han förfärdigade träskulpturer och gjorde träsniderier och sålde dessa. Liven avled i Amerika före 1910.

Många är berättelserna om denne man och vidare forskning skulle säkert kunna ge en ännu mer fullödig bild över hans liv och leverne, hans vistelse i Amerika m.m. Ett är dock säkert, han var en omtalad man i dessa bygder, kanske en Smålänsk Robin Hood. Frid över hans minne.

 

Denna linjal har Liven tillverkat vid ett fängelsebesök

Sammanställt av Sven-Gunnar Tegberger