4 april, 2017

Från benmjölskvarn till pappersbruk

Även om jordbruk varit den vanligaste näringsgrenen bland sockenborna under flera sekler, så såddes emellertid ett och annat frö till privat företagsamhet då och då. Alla initiativ utvecklades inte till blomstrande pappersbruk, men mer eller mindre lyckade försök har gjorts för att starta såväl ullspinneri som benmjölskvarn.

Sedan sekler tillbaka har det vid Haddarpskvarn funnits en mjölkvarn vid Livasån (nuvarande Lillån) där kraften från vattenfallet sett till att kvarnstenarna snurrat många varv. Än idag finns alltjämt en fullt fungerande kvarn på samma plats..

Bara ett par hundra meter nedströms i samma vattendrag fanns ytterligare ett litet vattenfall, där det under 1800-talets senare decennier gjordes flera försök att utnyttja naturkrafterna i industriellt syfte.

Efter att det tidigare funnits en vattensåg på platsen var ett misslyckat ullspinneri först i tur att pröva lyckan. Lite bättre gick det för en benmjölskvarn, men även den drevs blott några år. Ägaren omändrade kvarnen till papperspåsetillverkning.

När även denna gick i stöpet, flyttade fabrikör Elof Johansson i Haddarp sin där förut belägna mekaniske verkstad med gjuteri till det bättre vattenfallet vid Haddarpskvarn och drev några år framåt sin ganska upparbetade tillverkning av råoljemotorer. Omkring 1905 brann denna mekaniska verkstad ned, varefter tillverkningen återigen förlades till dess gamla plats vid Haddarp.

 

Möbelfabrik

 

Så småningom reste sig en möbelfabrik vid Haddarpskvarn, som 1926 inköptes av John Swanson och söner. Där tillverkades möbler av högsta kvalitet ända fram till 1950-talet, då den i slutskedet drevs av sönerna Einar och Ebbe Svensson. I folkmun berättas en historia om att bruksdisponent Esmarschs fru en gång reste till kungliga huvudstaden för att köpa fina möbler. Men vid hemkomsten och uppackningen i Herrgården blev förvåningen stor, då ett litet anslag på baksidan av ett fint skåp upplyste om att detsamma var tillverkat vid möbelfabriken i Haddarpskvarn i Silverdalen.

 

Leksaksfabrik

 

Någon kilometer längre nedströms i samma å, vid det sk Lillåområdet, såg en leksaksfabrik dagens ljus 1946. Det var Erik Zeedig som i ett uthus på sin tomt vid Hemvärnsvägen började med träförädling i mindre skala. Men tillsammans med två medarbetare, som båda hette Folke Johansson, byggde man så småningom en mindre verkstadslokal på andra sidan ån, där man höll till åren 1948-49.

Där tillverkade man bla toalettsitsar och köksstolar samt diverse leksaker – bla dockvagnar och gunghästar.

 

Mekanisk verkstad

 

Dessa lokaler lade sedan grunden till en blomstrande verkstadsindustri som i dag heter Lönneberga Mekaniska Verkstad. Det var fabrikören Bengt Sundberg, som redan 1945 startat en mindre mekanisk verkstad i Silverdalens centrala delar, som nu började bygga upp sitt livsverk. År 1950 tog han tillsammans med kollegan Harry Bergman över lokalerna vid Lillån och detta var startskottet för den sedemera så framgångsrika industrin Silverdalens Mekaniska Verkstad som i dag bytt namn till just Lönneberga Mekaniska Verkstad. Mest känt är företaget för sin produktion av truckar i varierande storlekar.

 

Trävaruhandel

 

Även i Lönneberga fanns en mindre möbelfabrik. Det var Ernst Eriksson och Ingvar Nilsson som 1946 startade tillverkning i sin nybyggda verkstad vid Silverån strax nedanför Dal. Bland sortimentet märktes bla vackra och sedemera välkända sekretärer. Ingvar som alltjämt lever drev på slutet företaget ensam till slutet av 1980-talet. Lokalen finns alltjämt kvar och inrymmer i dag Lönneberga Slöjd & Snickeri.

Lönneberga har också långa traditioner med sågverk och trävaruhandel. Vid Lönneberga station fanns Axel Rundstedts sågverk liksom Robert Johanssons Trävaruhandel. Även där gamla påsfabriken ligger fanns ett sågverk, som ägdes av Josef Samuelsson. Detta flyttades dit efter att tidigare ha legat på en tomt strax norr om nuvarande Vandrarhemmet.

Ytterligare en bit norrut, i närheten av Nydal, låg ytterligare ett sågverk, nämligen Rudolf Karlssons motorsåg, som blev stationärt där 1939 och finns än i dag och heter numera Lönneberga Trä. Men Rudolf Karlsson hade redan 1927 ett ambulerande sågverk, som flyttades efter behov till olika avverkningsplatser.

 

Träkol

 

Under krigsåren rådde som bekant brist på det mesta, och ransoneringskort var ju en nödvändighet för att anskaffa det mesta av livets nödtorft. En stor bristvara var exempelvis bensin.

Två herrar som försökte slå mynt av detta var Ivar Eriksson och Nils Frejd. De var vakna inför problemet och hade näsa för affärer och gjorde slag i saken. I början av 1940-talet startade de först en kolugn i närheten av Stolpen, vid Silverdalens södra infart, där framställdes kol till bilarnas gengasaggregat.

 

Vedhuggeri

 

Så småningom moderniserades lastbilarnas aggregat, så att de kunde eldas med vanliga vedbriketter. Ivar och Nils flyttade då sin verksamhet till Lönneberga, där de startade ett vedhuggeri på just den plats där Lönnebergaboa ligger i dag. Ved inköptes i stora lass och ur en sinnrik maskin, som hade flera sågklingor och en klyv, spottades små träbriketter i massor.

Denna produkt hade en strykande åtgång och förpackade i papperssäckar lastades ibland hela järnvägsvagnar fulla med de åtråvärda träbitarna från Lönneberga.

 

Gjuterier

 

Allt eftersom gengasaggregaten försvann och efterfrågan på briketter minskade sadlade de båda driftiga herrarna om till en annan bransch och drev en kortare tid även ett metallgjuteri i samma lokaler i Lönneberga.

Ett annat gjuteri var Bengt Karlssons Cementgjuteri som låg nära Nydal mellan nuvarande sågverket och vandrarhemmet. Där tillverkades allt från cementstenar och plattor till mindre trädgårdsskulpturer. Bengt var också flitigt anlitad slaktare och styckare vid älgjakt.

 

Åkerier

 

Vandrarhemmet var tidigare ålderdomshem, som byggdes 1931 av byggmästaren Axel Svensson från Molid i Vena och är senare tillbyggt av byggmästaren Gottfrid Lundahl från Lönneberga.

Strax norr om Lönneberga Vandrarhem ligger i dag en bilverkstad som heter Lönneberga ALL FIX, vars lokaler tidigare rymde ett lastbilsåkeri med gamla anor. Det var John Rydh, som redan på 1920-talet grundade sitt åkeri, som sedemera övertogs av sonen Börje Rydh.

Under Finska Vinterkriget 1939-40 deltog John i den sk Petsamo-trafiken, då han tillsammans med sina båda anställda chaufförer Egon Samuelsson och Alvar Nilsson körde bla flygplansdelar till finska armén i deras kamp mot ryssarna.

Sedan dess har flera åkerier sett dagens ljus i åra bygder och det äldsta än i dag rullande är Verner Kahns Maskin AB, som startade sin verksamhet 15 juni 1961.

 

Glasmästeri

 

Något som än i dag finns kvar är Sven Hanssons lilla glasmästeri i den före detta mjölkut-

skänkningslokalen i Lönneberga. Där har Sven sedan 70-talet glasat allehanda fönsterrutor och ramat in tavlor i sin lilla ”glasbod”, som han drivit mest som fritidssysselsättning.

I den lilla smedjan strax intill dunkar alltjämt hammarslagen, men om denna verksamhet finns att läsa på annan plats.

 

Radio & TV

 

Många minns kanske bröderna Krasseberg – Uno som målade tavlor och Gustaf som förutom att han var skicklig urmakare även kunde hantera ett dragspel.

På 60-talet startade Dan Andersson en Radio- och TV-affär med tillhörande verkstad och senare öppnade holländaren Herman Swaan inom samma bransch i dessa lokaler i hyreshuset vid Parkvägen.

 

Frisörer

 

Silverdalens första herrfrisör var en herre från Stockholm, som hette Markén. Han hade sin salong i Thörnes hus nedanför gamla skolan på 1930-talet. På 40-talet tog Gösta Weideskog över i en nyöppnad salong i Hills fastighet intill Brukshandeln. På 50-talet var salongen flyttad till fastigheten som inrymde Lillys Pappershandel.

Damfrisörskor har det funnits flera stycken: En av de första var en dam som hette Hjördis och därefter kom Asta Andersson, Mia Dahlström, Irene Johansson och Inga-Britt Nilsson i Silverdalen och i Lönneberga hade Ing-Britt Hansson sin damfrisering fram till 80-talet.

I dag finns endast en kvar, nämligen Else-Maries Hårvård på Parkvägen i Silverdalen.

 

Nedläggningar

 

Bland hantverkare kan nämnas rörmokarna Gunnar Johansson och Sten Rossbäck som var verksamma i Silverdalen till slutet av 80-talet. I dag är SIPU-Rör och Sören Olsson den ende kvarvarande och verksamma inom detta skrå.

Men istället för att lägga ner rör, så hör man i dagsläget mest talas om en helt annan sorts nedläggning – nämligen av företag. Förutom de båda elfirmorna IG Elektriska och Perssons EL AB finns förutom ovan nämnda numera i det nya millenniet inte mycket kvar av vare sig hantverkare eller småföretagare inom socknens gränser.

I skrivande stund är ju som bekant även det anrika Silverdalens Pappersbruk nedläggningshotat. I detta ärende ber vi att få återkomma.

 

I början av november 2002 övertog en ny företagare hela fabriksområdet, och enligt senaste ryktet ska en viss verksamhet börja under april månad 2003. Vi får hoppas att det blir lyckosamt för både ägaren och bygden.