11 mars, 2017

Sockenstämmoprotokoll

Sockenstämmoprotokoll från Lönneberga socken

Protokoll av den 11 oktober 1829

Om sinnesjuka hustrun Greta Sunesdotter i Liljeholmen ”Tillkännagafvs af dem som senast varit i Liljeholmen och bevakat Hustrun Greta Sunesdotter, att hon fortfar i sitt sjukliga och sinnesoroliga tillstånd och både yttrar sig vilja och beständigt söker efter tillfälle at få sjelf ända sitt lif på våldsamt sätt emedan all Presterlig åtgärd varit förgäfves, så beslöts, at Provincial Medicus skulle anlitas att henne besigtiga och undersöka om sjukdomen är obotlig eller icke”.

Protokoll av den 25 maj 1830

”Rörande svagsinta Hustrun i Liljeholmen, så åtog sig hennes man Magnus Jonsson at henne vårda, däremot at han erhåller ur Sockne-Magasinet en Tunna Råg til den 29 september förstkommande samt 4 Riksdaler Banco ur Sockne-Magazinets Cassa til flickan, som skal hjelpa til at se efter och vårda förenämnda Hustru”.

Protokoll från den 10 october 1830

”Uppå Torparen Magnus Jonssons i Liljeholmens begäran framställde Kyrkoheden (Strenow) nödvändigheten af at taga någon befattning om förenämnda Torpares sjukliga och svagsinta Hustrus framtida vård och underhåll.

Efter någon öfverläggning beslöts at hon skulle gå på Socknen en tour omkring, på det sättet, at hon uppehåller sig ett dygn på hvarje matlag, hvarest hon äfven af Hus-folket bör vårdas och sedan ledsagas til nästa ställe och börjas nu först i Åkarp och Rakenäs samt sedan fortsätter sin gång omkring i Socknene efter vanlig tour och ordning ”.

Så fick nu den sjuka och sinnesförvirrade Greta Sunesdotter gå sin tunga gång från gård till gård i socknen, tills döden år 1832 befriade henne från fortsatt vandring och hon fick bäddas ned i graven på socknens kyrkogård.

Den första fristående fattigstugan här i socknen byggdes på Bäckfalls ägor vid den nuvarande kyrkogårdens västra mus 1846. Det var Hässlebys gamla sockenstuga, som inropades på auktion. Den innehöll ett större rum åt väste samt ett rum och kök i motsatt riktning. Då den var färdigbyggd vid jul ovannämnda år intogs sex åldringar men där fanns plats för nio.

De intagna var: maja Jonsdotter i Bäckhult, Anna Månsdotter i Åtorpet, Stina Andersdotter i Graneberg, Anna Larsdotter i Jonsmåla, Anna Hansdotter i Anneberg och Nils danielsson i Hällenäs.

De erhöll i understöd en och en halv tunna spannmål vardera, hälften råg och hälften korn samt 2 Riksdaler och 32 skillingar banco om året.

Den 2 ferbruari 1848 nämnes här en fattigsköterska. Till denna syssla antogs änkan Carina Persdotter i Grönäng ”med skyldighet för hennes att så vidt möjligt är vistas hemma och betjena de i fattighuset intagna hvaemot hon får åtnjuta samma understöd som de andra hjonen”.

Ny fattigstuga 1877

I omkring 30 år fick den gamla f d sockenstugan tjäna som fattighus. 1877 ansågs en emellertid ha tjänat ut och fick lämna plats för en ny, som uppfördes på den gamlas ställe. Detta hus den nu s k Gammelgården uppfördes av bröderna Karl Palm i Övedstorp, Anders Palm i Svensmåla och Per Palm i Grindsbo jämte Carl Carlsson i Övedstorp.

Viktor Haaks moder Lovisa Haak var den första ”regentskan” i det nya fattighuset. Där bodde också Victor och hans mormor Stina Greta, som var ödd 1806. Hon liksom de andra hjonen hade full fattigdel, medan hans oder fick skaffa sig vedbrand och uppehälle själv.

Om de fattighjon, som bodde i storstugan berättar Victor Haak: ”Inne i stora stugan åt vänster bodde många nu hänsovna hjon, vilka jag som barn har i troget minne. Jag tar mig därför friheten att namnge så många jag kan minnas och om var och en av dem säga några ord. Jag nämner dem då inte vid deras rätta namn utan det de hade i folkspråket.

Gustaf i Åtorpet, min mormors bror, hade benröta i ena benet och gick på kryckor. Han gjorde ”träsker” av oxel och söp sig alltid full vid jul. Då var det ”liv och leverne” i fattigstugan.

Anna i Hälersnäs vae en av de äldsta, jag minns. Hon låg i ett hörn av rummet och mumsade bränd råg så att hon var alldeles svart om munnen. Hon var en barnafrom gumma, som inte ville en mask förnär.

Stinn-Lise i Barga var också en mild och godsint gamling, som alltid när jag bar till henne den första blåsippan ag fann om våren sa: ”Åedenamej! A blåvirera allt ute nu?!”

Sar-Stina i Klinka var en sägenberätterskasom få. Att höra Gustaf i Åtorpet och henne träta var en upplevelse, som jag aldrig glömmer. Hon hann inte säga ett ord medan den andre sa fem och då hon totalt saknade sinne för humor blev hon under dispyten så arg att hon nära hade kreverat. Då slog i ilskan ihop knytnävarna och teg medan de andra alla brusto i gapskratt inför den komiska pantomin hon gjorde.

Maj-Lene Fjäs var en etterbigga glad åt karameller och socker. En gång stack jag en rödvit liten tvål i munnen på henne- jag hade inte bättre vett då- men det skulle jag nog inte ha gjort, ty jag fick ett slag av hennes krycka i skallen, så att jag såg stjärnor, där som inga fanns. En gång när kykoherden var där och predikade somnade hon men vaknade då han blev alltför högröstad. I tro att käringarna efter vanligheten trätte skrek hon till:”Släck ut i spisen å gack å lägg er å ligg å ti!”

Kalle Torn blev himla rasande om någon kallade honom så. ”Ja heter Här”- hans uttal av herr- ”Carl Johansson å ä från Buskstugan ja”.

Per på Åsen var heller ingen gubbe att leka med. Han drog till med kniv om inte de andra tego.

Mamsell Marcellus, Kyrkoherdedotter här, bodde jämte ”Ann-Grete Skylt på Kullen” i en kammare för sig själv. Det var en vänlig gumma med ett aristokratiskt drag som klädde henne. Hon ville inte gärna tala om sitt gångna liv.