Efter inlandsisen

Från hedendom till första kyrkan

För omkring 15.000 år sedan var Norden täckt av inlandsisen, men allteftersom den södra iskanten drog sig norrutsökte sig människor boplatser på våra breddgrader. Dessa våra stamfäder var nomadiserade herdar, som framför allt levde på jakt och fiske. Denna inflyttning har sannolikt börjat några århundraden före Kristi födelse. Häradsfogden Craelius, som 1772 utgav sin kända Småländska landskapsbeskrivning, ansåg i varje fall, att hans fögderi (Tunaläns, Sevede och Aspelands härader) varit bebott minst 500 år före Kristus.

Efter inlandsisen för 11-12.000 år sedan tror man att de första bosättarna slog sig ner vid sjöarna i Värend och Finnveden i Kronobergs län: Åsnen Helgasjön, Bolmen och Vidöstern. Först kanske årtusenden därefter blir kustlandet i öster befolkat. Det var under senare delar av stenåldern, då jordbruket blivit en nära nog lika viktig näringsgren som jakt och fiske, som vi hittar en talrik befolkning just i dessa trakter, där de naturliga förutsättningarna för jordbruk är störst.

Det fruktbara kustlandet i södra Kalmar län föll stenåldersfolket i smaken i första hand, men men så småningom kom allt fler invandrare längs Emåns dalgång i yngre stenålder och via Silver-dalen in i socknen.

Balderskult och hedendom

Lynebergha, som området kallades i begynnelsen, var länge för litet och dess folk för fattigt för att få ett eget mässhus och egen präst. Balderskulten och hedendomen var länge rådande i dessa nejder och troligen dök de första predikomunkarna upp först på 1100-talet. Men först vid 1300-talets mitt hade Balders namn och Odens storhet bleknat för världsaltets ende gud. Var de första kristna döptes finns inga pergament-uppgifter om. Kanske var det i Linnens vatten eller Silveråns strömmar och med stor säkerhet invid Kyrkbäckens lekande och porlande lopp.

Lynnebergha socken tillkom år 1341

Men omsider slog sig en adelsman ned vid Linnens stränder på näset mellan stor- och lillsjön, och så blev Gallö Galleättens stamgods för lång tid framöver. Riddar Peder, Peder Elofsson på Gallö, tyckte det var skam att bygden saknade egen kyrka och skänkte därför grundplåten till en prästgård genom att donera torpen Silverhult och Gulleberg till herdetjäll. Detta skedde i Magnus Erikssons tjugoandra regeringsår 1341 och därmed var Lynnebergha socken ett faktum och dess långa sammanhängande herdetavla kunde få sitt första namn.

Första Kyrkan 1341

I socknens första kyrkobok finns en intressant notis: ”En ädel fru hade förtiden varit boende i Gallö, och hon lät först bygga sig ett träkapell. Och sedan har Lönneberga kyrka varit byggd, först av trä och var stockar satta under taket, så länge som man murade stenväggarna under taket. Och när Lönneberga kyrka var uppbygd, gav den gudfruktiga matronan Gunhild torpet Gulleberg till prästgård och en äng som Kungshög.Och sedan gav den ädle man Per Elofsson med sin hustru Ingrid torpet Silverhult till prästgård vid pass anno Christi 1341”.

Första prästen

Klosterbrodern gudmundus kom från Alvastra kloster som församlingens första präst till Lönneberga, där han verkade 1341-1350. Han ledde jämte riddar Peder från Gallö byggandet av församlingens helgedom på en lönnbevuxen höjd på Åkarps nuvarande ägor cirka 500 meter söder om den nuvarande kyrkans plats.
Än idag ligger ett stenröse efter klockstapeln eller grunden kvar däruppe på kullen. En sten med ett ännu läsligt H syns på nordslänten.

Kyrkobok kostade en tunna korn

Det torde vara få socknar i Sverige, som har en så gammal kyrkobok som Lönneberga. Boken som förvaras numera i Vadstena Landsarkiv, inköptes för en tunna korn av kyrkoherden Nicolaus Magni, född 1540 i Horns socken, södra Östergötland. Våren 1578 hade han tillträtt sitt ämbete i Lönneberga i närvaro av sina två närmaste företrädare, kyrkoherdarna Birger Andreae och Nils Olai.Vid hans tillträde fanns i klockstapeln en stor klocka och dessutom två klockor ”att sammanringa med”. På altaret i den dåtida lilla kyrkan stod tre ljusstakar. Mässkläderna var i dåligt skick: en nött korkåpa och en ”uppsliten” mässhake jämte ett par mässkjortor (”särkar”). som danskarna senare tog som krigsbyte.
Utom en nattvardsbägare av silver ägde Lönneberga kyrka vid den tiden också en liten kalk tyvärr illa medfaren, för sjukkommunion. Som dopfunt användes en enklare kittel.

Danskar och digerdöden

Den 18 juli 1612 brändes kyrkan ned av Danskarna, men i slutet på 1500-talet byggdes en ny kyrka. Nuvarande kyrka började byggas 1868 0ch stod klar 1870.
Förutom Danskarnas härjningar drabbades bygden av annat elände. I Lönnebergas första kyrkobok omtalas att digerdöden skördade över 100 offer, och 1697 års hungersnöd i förening med 1710 års farsot gjorde slut på över halva socknens befolkning.

Billy Tapper