Under beredskapsåren 1939-45 var det vanligt att
de inkallade skrev brev till ett radioprogram det var ett sätt för alla att höra många av de inkallades tankar och vad som hände
i Sverige under en svår och orolig tid.

Kåseri i radion den 10/3 1941

En berättelse om krigsberedskapen

Det är blott minnen nu. Jag sitter med min dagbok framför mig, slår några slag i den. Omsider klarnar minnet, så att jag ser allt för min inre syn åter lika tydligt som man ser skuggorna på bioduken.

Det var i början av januari 1940. Allt var klart. Vi hade lastat vårt långa tåg med allt ett fältstarkt förband måste ha. Krigsmaterial och förnödenheter av bästa slag. Hästar, eldiga och livsmodiga, vilka liksom vi i orostid mobiliserats ut för att på ögonblicket vara beredda för viktiga värv.

Vi soldater hade på godsfinkornas halmmattor våra platser tilldelade och så började det. Ånghästen suckade till. Vagnarnas rimfrostiga hjul kommo i rörelse och till rappa trumvirvlar och smattrande militärmusik startade vårt stolta tåg, ut från förläggningsorten (Eksjö) i söder mot fördolt och okänt mål i norr.

Alla vore vi friska ynglingar 35-or och 37-or, på vilka det ovissa framför oss liksom stimulerande nerver och fantasi. Medan tåget ökade farten och hjulflänsens rassel mot rälsen blev allt starkare och starkare, skallade de muntra soldatvisorna i takt med skenskarvarnas dunk. I vår finka hade vi föresten en skollärare, en kronobergare som satt uppflugen i taket och därifrån dirigerade sångens rytm.

Det var resans början. Rastlöst bogserades det långa tågsättet hela dagen mil efter mil. Sången och glammet hade förbytts i trötthet och avspänning och naturen tog ut sin rätt i form av sömn. Men jag kunde inte motstå lusten att glänta ett slag på dörren och se var vi åkte fram.

Det var en härlig vinterkväll därute. Tindrande stjärnor i det höga och blekvitt snötäcke över den förbidansande skogen. En och annan stuga skymtade också i någon glänta. Och se där, ljusen från en julgran i ett fönster skicka en hälsning på färden. Ja, det var ju sant. Ännu hade inte tjugondaknut kört julen ut. Men nu fick man inte stå här och drömma sig tillbaka till civila fester och glädjeämnen. Vi skulle ju ut på vakt i vintrig nord. Lära oss åka skidor och bo i tält medan kölden gick tjurig vid grind. Jag kände mig själv sömnig och kröp på händer och fötter över många andras armar och ben, bort till min plats. Nu var det blott hjulens rassel och skarvarnas dunk som hördes.

Varför åkte vi då tåg på detta sätt dag och natt? Och vad orsakade att massor av unga män stundligen nästan uteslutande talade om och handskades med sig själv viss oskyldig materia, men som i alla fall var vigd att så fruktansvärt och fullständigt som möjligt om det gällde rasera allt av gagn och skapa blodsutgjutelse och fasa? Varför kallades vi soldater sålunda samman medan ännu julljusens sällsamma låga återspeglade sig i glädjestrålande barnöga? Hade kanske under svunna ljusets högtid, då fredens ängel ej besökt vår själsjuka jord.

Lång blev resan. Rastlöst hastade vår elektriska stålhäst outtröttligt mot norr, med militärtåget som en ringlande orm efter sig. Men plötsligt blev det stopp. Den förseglade generalsordern hade öppnats och vi befanns vara framme.

Under resan hade vi genom finkdörren en smula kommit i tillfälle att med egna ögon se en del bemärkta platser, som skolans geografitimmar skänkt oss en aning om. Nu började vår tillvaro i en landsända vilken de flesta av oss förut blott besökt med tanke och fantasi. Det blev en hård vinter, men vi acklimatiserade oss. Skidsport och utpräglat lägerliv förenat med enastående sammanhållning och kamratanda hörde till dagordningen. Vi njöto av en storslagen natur. Tjusades av praktfulla norrsken och beundrade lappens färdighet att betjäna sig av halvvilda renar.

Mat det fingo vi ju från vår kokvagn. Men ibland var det födelsedag, då blev det fest på luckan. Aromstarkt kaffe kokades i våran sexliters kaffekokare och serverades i parti och minut. Bullar och pepparkakor med hälsningar från småland staplades upp. Själv fick jag de härligaste bakverk från Borlänge. Nämnas bör, att stela och konstlade fraser ej fanns till. Men glada tal avlöste varandra och den otvungna glädjen stod högt i tak.

Vist blev övningarna påfrestande mången gång, kölden frän och magens ranson knapp, men det gällde att på krigarmaner gripa tillfällena i akt. Jag kommer ihåg, mitt under stridens hetta på en stormanöver i trakten av Kalix dukades oss en festmåltid. Vi hade i arla soluppgång anfallit fienden med alla våra vapen. Själv öste jag ut massor av svedda träpluggar med min motorgoda men ilskna kulspruta. Följden blev att norrlänningarna förskräcktes för smålänningarna de kastade allt över bord och flydde. Men vad de kastade, det blev delikatesser för utsvultna krigare. Ur snödrivorna sparkades fram revbensspjäll och halvkokta potatisar. Snart sutto vi alla runt stockeldar med varsin fräsande köttbit på stavbrodden över elden och några hemtrevligt puttrande potatisar i kokkärlet. Festmåltiden var snart anrättad och var lugn för att ingen lipade, när vi smetiga och ivriga bildade ring kring tyrvedsbrasan.

Allas vår gode chef för ”gas och rök” fick föresten sin älsklingsrätt. Han hittade nämligen hängande i en tall ett formligt praktexemplar av falukorv. Den var ju frusen och hård som sten, men nere i korpralens byxficka blev den snart mjuk och delikat.

Alla kunde vi räknas som fullväxta robusta karlar, men ändå väcktes ibland våra vekaste känslor till liv. Så var det tillexempel när lilla treåriga Gunnel kom in till oss och på sin vackra fulltoniga norrlandsdialekt sjöng sina trevliga barnvisor. En annan gång fick en kamrat telegram om sin moders hastiga död. Det blev stoff för mer sentimentala tankebilder än de allra dagligaste. Alla kände vi förstämningen och det blev en tyst minut utan tillsägelse.

För varje dag som gick tycktes också svaret på frågan ”varför vi kallats ut” bli alltmer fulländat. Folken i alla länder började fila på stridsbilan och kasta misstroende blickar mot sin nästa. Några mil i öster offrade ett folk liv och hälsa för varje tumsbredd av fosterjorden. Den förmätne hade inte fått nog, han ville även tillägna sig den svages lamm. En grå och kulen dag fick vi höra något i luften. Svenskar trodde vi inte det kunde vara. Så småningom dog det dova mullret från dödsfåglarnas motorer bort. Lite senare fick vi veta att det var dessa flygare som kastat bomber i Luleå. Huru länge skulle det dröja innan sådant var daglig gärning i vårt land.

Ännu när marssolen brände oss bruna i hyn vore vi kvar på vår post strax under polcirkelns ring. Fältkanonernas åskor hade länge dånat och givit eko över broderlandet Finnland. Det sades att övermakten där borta blev alldeles för stor och försvararna fingo ingen avlösning.

PÅ nattsnälltåget från Stockholm mot Nässjö åkte vi några kamrater från kompaniet. Tredjeklassens kupé bjöd ju ej på så värst komfortabla sovplatser, men för oss, vid det primitiva vanda, fullkomligt godtagbara sådana. För min del drog jag mina modiga timmerstockar på en smal hylla högt uppe under taket. För säkerhets skull hade jag medelst livremmen bundit fast mig vid en ventil i taket, annars kunde jag i någon kurva helt enkelt ramlat ner och väkt en pratsjuk gumma som satt i soffhörnet mittunder och sov. Jag vaknade dock själv vid att konduktören stod och drog mig i strumplästen. Han ville veta huru långt vi skulle åka.

När han fått besked om det och jag sedan ensam vaken, låg och tänkte. Mina kamrater härinvid och jag skulle nu hem för att taga farväl och ordna personliga angelägenheter. Om tio dagar skulle vi åter vara på resande fot, på väg såsom frivilliga till Finland. Men vi ville än en gång värma oss vid hemmets härd. Vi ville än en gång njuta av värmen som utstrålar från mors kärleksblick. Vi ville ej heller gå miste om fars välsignelser, ty det är god färdkost. Detta var saker som gick an och tänka på en smula.

När tåget stannade i Nässjö förmärktes genast en ovanlig trängsel vid tidningskiosken. Det talades om fred i öster. En egendomlig stämning vilade över denna vintermorgon. Signalen ”Eld Upphör” hade verkligen ljudit genom finnskogarnas pelarsalar, men Viborg var ej västerländskt mera. Vi kommo för sent.

vpl 460 Johansson
Thomas Johansson