Klipp ur Vimmerby tidning 6 aug. 1968

Återser Lönneberga efter 58 år i USA

Den 28 januari 1910 steg fyra unga män på tåget vid Lönneberga station. Deras färdmål var Amerika och tio dagar senare var dom i Chicago. Där skildes man åt. En av smålänningarna inkallades senare till militärtjänst och stupade i Frankrike under kriget. En annan stannade endast två år i staterna. Den tredje är död, men den fjärde, Edvin Johansson, återser nu tillsammans med makan Ida den trakt han lämnade som nittonåring för 58 år sedan.

I Åkarp besöker Edvin Johansson främst sin broder 80-årige f.d. hemmansägare Axel Johansson, samt syskonbarnen. De båda bröderna har mycket att tala om. Edvin berättar om sina öden och Axel får redogöra för sina, släktens och vännernas.
När Edvin kommit till USA stannade han först hos en släkting i Chicago, där han fick arbete inom byggnadsbranchen.

Men Chicago var redan då en stor och trång stad och smålänningen sökte sig ut på Minnesotas landsbygd, som i många avseende liknar den svenska. Så småningom erhöll han anställning hos en farmare där han trivdes gott med folk och arbete. Det var i huvudsak norrmän i denna trakt, och de många årens vistelse där har bl.a. gjort att Edvin nu talar något som heter norsk-svenska.

1917 ingick han äktenskap med Ida Nordling, vars föräldrar utvandrat från Grava socken i Värmland i början av 1890-talet. 1886 började började makarna Nordling som nybyggare på prärien utanför en mindre ort, som heter folton. Det var denna farm som Edvin och Ida brukade i 40 år.

Under denna tid hann de mycket. Farmen som omfattar ungefär 300 svenska tunnland, utvecklades. De byggde nya moderna hus, elektrifierade o.s.v. Dessutom fostrade de upp nio barn.
”Edvin i Åkarp” berättar stillsamt om tiden som gått. Han fick vara med om den våldsamma mekaniseringen av det amerikanska jordbruket under 1920-talet. Familjen fick också uppleva 30-talets svåra depression. Men allt gick, även om livet har haft sorger även under ålderdomen. Två döttrar är döda och för inte så länge sedan stupade en sonson i Vietnan.

Men vi är en stor Johnsson. Vi har 7 barn och 23 barnbarn i livet. De kommer alla hem till oss vid jularna. Vi firar jul på för oss det enda riktiga sättet, på svenska. Vi äter svensk mat och överhuvudtaget samma julseder som ni här hemma.
Då han berättar nämner han ofta namn som man tycker låter bekanta. T.ex. St. Paul, Red River, Stillvater m.fl. De är välkända namn från Vilhelm Mobergs skildringar från svenskbygderna i Minnesota.
Under de vackra sommardagarna i Sverige går Edvin tillsammans med brodern Axel eller syskonbarnen omkring och besöker gamla vänner och platser. Mycket har förändrats sen han gick här sist. Byn är skiftad och av gårdshusen finns bara farmors stuga kvar. Men det är förunderligt så mycket det finns kvar i minnets gömmor. Här bodde dom och här bodde de….Där är brunnen jag föll i när Axel och jag bar vatten. Jag var 7 år då…

Gamla tider kommer honom nära, de från barn och ungdomstiden välkända namnen och benämningarna på byns åkrar och ängstäppor blir realiteter igen: Svenskekärr, Gripslund, Smörasken, Trastelyckan o.s.v. Den gamle farmaren från Minnesota ser eftertänksamt ut över hembyns havreåkrar.
Stundtals tycks de 58 åren i USA sjunka undan och kanske är han för ett ögonblick åter den småländske bondpojke han var innan han ”geck åt Amerika”. Han nickar. Yes. Där må bli en god gröda på Smörasken i år. Den havren ger 90 bushel på acres i höst.

Begun
Birgitta Gunnarh