Bäck nr.1
Bäcken utan namn, som börjar i Snarbråte kärr på Rakenäs marker i höjd med gamla soldattorpet Snarbråten. Bäcken letar sig öster ut och gör många krokar förbi Högalid och Liljeholmen igenom en gammal äng, som hette Bläsfällan, gör sedan en vinkling genom Trollgatan, där den mynnar ut i Källekärret, där ytterliggare en bäck ansluter från Skovelkärret. vattnet fortsätter i en trång passage ner mot Hiet, ett gammalt slåtterkärr numera utgrävt, för att så småningom hamna i Brockemosse.
Där möter även den bäck som kommer från Falkgölen. Brockemosse dikades och odlades omkring 1930 av Oskar Eklund och hans söner, en areal på 6 tunnland, nu skogsbevuxet. Bäcken, som vid gränsbestämning 1765 hade namnet Brockebäcken, gör gräns mot Brockehorva, Kalvsjömåla och Haddarpskvarn för att så småningom hamna på Stämmekärret invid det så kallade Rômpehålet.
Bäck nr2.
Denna bäck heter i sin övre del Sandbäcken eller Sonnbäcken. Den har sin upprinnelse i närheten av Fantegöl (200 meter över havet) på Rakenäs marker. Bäcken rinner öster ganska rakt på Åkarps marker ned på Fällbyäng. Där odlades en mosse någon gång på 1800-talets slut i storleksordningen 1-2 tunnland. Marken är sedan ganska flack (jämn) genom Gubbkärret, även detta slåtterkärr.
Därefter kommer en liten bäck från höjderna mot Bolsterbackarna och och förenar sig med Sonnbäcken, den kallas Struttebäcken på grund av sin vilda framfart i den kuperade terrängen. Bäckarna letar sig fram till Ryttarekärret, den västra delen av Stämmekärret kallas så.
Sedan istiden har dessa bäckar tömt sitt vatten över denna ganska stora jämna markyta, drygt 20 hektar. Kärrets längd är ca 600 meter till Lillån. Största delen av kärret var antagligen gräsbevuxet, men östra delen var tydligen bevuxen av martallar, för där har funnits gott om gamla stubbar, sedan marken odlades.
Man kan låta tanken vandra tillbaka 1000-tals år i tiden och förstå, vilket paradis för vadarfåglar, och även rovfåglar som berguv m.fl. hade. Det fanns bra bomiljö för dem kring Stämmekärret.
År 1869 bildades en dikesförening, bestämd av delägarna till vattenskadade marker tillhörande Åkarp, Ingelstorp, Rakenäs och Kalvsjömåla byar, med syfte att torrlägga marker utmed Lillån.
Det var egentligen två företag. Nr. 1 var den berörda våtmarken mellan sjön Linnen och Åkarps by, delägare Åkarp nr. 2 och 3, Rakenäs och Ingelstorps byar. Nr.2 gällde Stämmekärret på Åkarp nr.1 rusthållet och Kalvsjömåla marker, samt byängen på Haddarp. Det är det senare som jag skall försöka berätta något om.
Arbetet måste ha börjat med sänkning av Lillån, som rann ganska högt och delvis bredde ut sig i deltaland. Där grävdes en kanal ganska krokig, på grund av att Lillån utgör gräns å ena sidan Haddarp å andra sidan Åkarp och Kalvsjömåla. Materialet att gräva i var sand grus och sten. Kanalen var ca 300 meter lång. Därefter grävdes ett gränsdike rakt mot Rômpehål, där Brockebäckens vatten samlades upp. Likaledes från detta dike rakt västerut grävdes nästa stordike mot Ryttarekärret där Sonnbäckens vatten fick en ny fåra att rinna i. Sedan återstod dräneringen med ett nät av spårdiken på de olika skiftena.
Dikesföreningen hade i uppdrag att söka bidrag från allmänna medel samt statslån, att bestrida kostnaden med. Däremot finns inget skrivet om storleken på kostnader och bidrag. Arbetet skulle utföras under en tid av två år. Förrättningen utfördes av lantbruksingenjören Henrik Magnít. Själva uppodlingen fick nog varje markägare stå för. Det mesta odlades med hacka och spade. Min svärfar Emil Jonsson berättade, att på 1880-talet fanns värmlänningar här nere i Småland, som körde i skogarna. En del var förlagda i Åkarp, och dessa hade plöjt upp en del skiften, där det var gräsvall, bl.a. det som nu tillhör Åkarp 1:11 och 1:8.
En annan berättelse, vi hört, sedan odlingen, är att genom risbränning hade uppstått en mossbrand, som bröt sig ut och anlade skogsbrand på Haddarpskvarns marker vid Stämmeklint. År 1941 gjordes en ny avvägning för att sänka utfallet, då först och främst å-botten. Mossmarken hade med åren sjunkit och dräneringen var ej tillräcklig. Denna förrättning utfördes av lantbruksingenjör Erik Lindkvist Kalmar. Handlingarna utlämnades på entreprenad vid två olika tillfällen, men ingen visade något intresse, så arbetet blev ej utfört. Detta före den tid, då grävmaskinerna hade slagit igenom på arbetsmarknaden.
Någon gång på 1950-talet gjordes en rensning med grävmaskin i ån av Per-Erik Nelsson, Hultsfred. Det blev en tillfällig förbättring. Ytterliggare rensningar gjordes med grävmaskin i hela avfallssystemet 1967 av Arne Larsson i Bäckhult Södra vi.
Senaste rensningen gjordes 1982 av Bernt Nelsson, Ungsberg, Hultsfred, men en riktig sänkning av Lillån har aldrig kommit till stånd och lär väl aldrig bli, på grund av ändrade förhållande inom jordbruket.
Att uppodlingen av Stämmekärran var en stor framgång för de berörda markägarna, råder ingen tvekan om. Den odlade arealen var 20 hektar tillsammans, ganska god mossjord, mest stenfri, lättbrukad, som gav goda skördar av havre och hö. För en åttondels-bonde i Åkarp betydde det en fördubbling av åkerarealen. 1/8 delsbonde hade här i början på 1800-talet endast ca: 5 tunnland åker.
Under drygt ett sekel brukades Stämmekärran intensivt, men 1979 planterades de första granplantorna på skifte 1:10. En del skog har även vuxit upp på Kalvsjömåla tillhörande Haddarp. Även skiftet på Åkarp 1:7 är igenplanterat. För övrigt används mossarna i huvudsak till slåtter.
Det som uppodlades sist var Ryttarekärret. Det skedde i början av 1900-talet. Det är nu planterat med gran även där. Vad jag har försökt berätta, är vad som hände när människan gjorde ett ingrepp i naturens ordning, ledde dessa vattenbäckar genom det sedan istiden sovande kärret vid foten av Stämmeklint, och därmed bidrog med försörjningen till många personer, i en framtid, då begreppet överflöd på mat ej fanns.
Fritz Johansson
Skrivet 1988